Lindrar hals och snuva med en kopp te, nerbäddad i soffan i det lilla huset i Sabden. Idag för två månader sedan styrde vi bilen hit till UK, starten på en resa som vi faktiskt egentligen inte visste vart den skulle leda oss och vad den skulle innebära. Det har varit en väldigt hektisk period, men så här två månader senare kan jag bara konstatera att allt blivit mycket bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om!
I dagsläget känns det som om vårt lilla hus är ganska så klart, om vi bortser från en never ending story med en sänggavel som bytts ut inte mindre än tre gånger. Fjärde försöket blir i slutet av denna vecka, och vi får då hoppas att både färg, modell och allt annat stämmer så att vi kan börja kika efter resterande möbler till sovrummet. Vi trivs Gilla och jag och det är väldigt skönt att komma hem efter träningar, jakter och provstarter runt om i landet. Det har blivit många nätter på hotell i samband med våra provstarter, det är inte ovanligt att proven ligger några timmars resa hemifrån och vi väljer då oftast att åka dagen före inte minst med tanke på trafiksituationen på morgonen här. Det känns väldigt mkt bättre att vakna upp i närheten av provplatsen och veta att vi kommer komma fram i god tid innan samlingen, istället för att sitta och stressa i köerna och kanske missa en start p g a trafiken.
Vi har haft tur i lottningarna Gilla och jag, fram till och med igår har vi haft inte mindre än sju starter på Novice prov sedan den 22/9 då vi gjorde debut. Alltså sju starter på en månad… Av dessa har två varit i närheten och vi har kunnat sova hemma vilket känts otroligt lyxigt inte minst när man efter en hel dag ska sätta sig i bilen och köra hem.
Det har varit otroligt lärorikt att få starta på dessa prov och även om jag såklart gärna vill vinna ett prov så innebär ju det faktum att vi ännu inte har gjort det att vi får mer och mer erfarenhet och blir mer och mer förberedda inför uppgiften. Allt kan hända på ett trial, och då menar jag verkligen allt!
Det är små marginaler som gör väldigt stor skillnad på om du håller dig kvar i ett trial eller om du åker ut och det gäller alla som startar oavsett om man som jag är nybörjare med min första trial-hund, eller om man har massor av tidigare erfarenhet och kanske har ett flertal Champion-hundar med sig i bagaget. Det som skiljer mest är hur man hanterar de situationer som uppstår, och självklart hjälper tidigare erfarenhet till att hålla hjärnan kall i kniviga situationer där snabba beslut måste fattas. Man får de fåglar man får, men en erfaren förare kan oftast snabbare göra en bedömning av situationen och vet dessutom vad man får göra och inte, och även om jag är väl insatt i själva regelverket så finns det vissa saker som man helt enkelt måste uppleva och förhoppningsvis lär man sig av misstagen. Sen måste man ha en viss gnutta tur också, tur att få möjlighet att uppvisa ett fint arbete när t ex hunden före kanske inte har hittat sin apport. Tur genom att kanske inte vara på linjen just som fyra hundar testas på en fågel och ingen hittar men där sedan domarna går ut och hittar fågeln. Tur att få de rätta vindförhållandena, mm. Självklart kan man inte förlita sig på tur när man startar på ett Field Trial, men lite tur behöver man allt ha förutom att man behöver ha en för uppgiften väl tränad hund.
Vad är en för uppgiften väl tränad hund kanske ni undrar då? En för uppgiften väl tränad hund innebär en hund som kan gå fint vid sidan av sin förare lös på en lång linje, bredvid andra lösa hundar som skickas, bredvid skyttar som skjuter. Detta är en del i stadgan och självklart måste hunden även vara stadig och inte knalla när det skjuts eller när någon av de andra hundarna jobbar. Hunden måste också vara helt knäpptyst oavsett om det faller en fågel mitt framför den, eller om spanielhundarna stöter upp en fågel mitt framför näsan på den osv.
Förutom de ovan nämnda grundläggande sakerna så måste hunden vara styrbar. Den måste kunna skickas till ett visst område som domaren ber om, där måste den sen kunna stoppas och genom söksignal ska den sätta på näsan och noggrant undersöka marken i det begärda området, detta trots att det flyger upp massor med fåglar runt den där ute och den är långt ifrån sin förare. Dessutom kanske det skjuts fler fåglar när hunden är därute, men den ska ändå fokusera på den fågel den är sänd efter från början. Självklart måste hunden också gå att flytta på därute med vänster, höger och bakåttecken. Men hunden ska inte enbart vara styrbar och beroende av föraren, den ska även kunna plocka fram en lagom självständig sida när det behövs, t ex när den är utom synhåll från sin förare. Då gäller det att hunden har självförtroende nog att kunna ta egna beslut utan kontakt med sin förare vilket kan vara en svår balans.
En annan sak som också är väldigt viktig är att inkallningen fungerar. Om hunden inte hittar sin fågel så ber domaren föraren att kalla in sin hund. Det är då självklart väldigt viktigt att hunden bryter och snabbt kommer direkt in och inte fortsätter leta på vägen in med risk att hitta fågeln av ren slump. Det är inte heller populärt om hunden börjar springa runt ute i området och stöter upp fåglar istället för att komma på inkallning.
Förutom allt detta så ska hunden vara uppmärksam på allt som händer, den ska markera alla fåglar som skjuts och den ska kunna välja bort fåglar som den inte skickas på även om dessa ibland ligger väldigt nära varandra. Hunden ska vara snabb ut, snabbt kunna lokalisera fågeln och direkt plocka upp den och snabbt komma in till sin förare igen. Den ska ha ett mjukt men fast grepp så att fågeln varken skadas eller tappas även om den är skammad, och den ska villigt vilja lämna av fågeln till sin förare. Därefter ska den åter inta sin position vid vänster sida av sin förare och lugnt fortsätta gå där. Det är verkligen inga små krav vi ställer på våra hundar!
Föraren då? Ja, det ställs en hel del krav på föraren också såklart, att man kan markera nedslagsplatser så att man kan styra sin hund till rätt område, att man är snabbtänkt och behåller lugnet i kniviga situationer, att man handlar sin hund lugnt och sansat och inte för högljutt, att man har koll på var och när man ska vara på linjen även om det är dogstewardens uppgift. Att man försöker skapa de rätta förutsättningarna för att hunden ska kunna utföra sitt arbete helt enkelt.
Minst fem apporter per ekipage bör ett trial innehålla för att en bedömning ska kunna göras. Fem apporter, det låter som ingenting om man inte vet… Väldigt mkt kan hända som sagt och väldigt mkt har också hänt under Gillas och mina sju starter. Vissa saker har berott på Gilla och vissa saker har berott på mig och min oerfarenhet, och ibland även min oaktsamhet, men i det stora hela är jag väldigt nöjd med vår insats så här långt. Än har vi några starter kvar att visa vad vi kan och förhoppningsvis har vi även turen på vår sida framöver. Det som känns skönt är att det inte finns några tvivel om att vi har här att göra Gilla och jag, vi skämmer inte ut oss, vi får många uppskattande kommentarer och vi blir väldigt väl bemötta på alla prov. Vi har roligt och detta är starkt beroendeframkallande men jag kan tänka mig värre saker att vara beroende av! //Marlene
