Tittar ner och möter min bästa väns bruna ögon, du och jag. Hon tittar på mig med sin milda blick, vi är i samförstånd, vi älskar båda det vi gör. Jag funderar en stund på att det faktiskt är tack vare min bästa vän som jag är där jag är just nu, i England, på en kulle omgiven av fantastisk natur och lika fantastiska människor. Står en stund och njuter av omgivningarna, på håll hör jag röster, ”go back”.
Jag hör mitt namn och jag förbereder snabbt min vän för hennes uppgift, jag ger henne ett kommando och hon far iväg nedför slänten i den tuffa terrängen, spikrakt mot målet jag pekat ut mot henne. Jag blåser stopp och hon stannar blixtsnabbt och tittar på mig. Ger ett litet sidotecken och därefter stopp och en söksignal och låter henne jobba. Jag har gjort min del, nu är det hennes tur att göra sin del av jobbet. Sekunderna tickar och det är en spännande stund tills jag hör ”picked!” och kallar hem min vän med det hon hittat. Hon ger villigt det hon hittat till mig och jag berömmer henne lugnt. Hon intar sin position bredvid mig på vänster sida igen.
Vi hör ”walk on – nice and steady” och vi rör oss sakta framåt igen i den långa linjen. Det gäller att lyfta rejält på benen och se var man sätter fötterna, terrängen är inte den enklaste och vi måste hålla takten för att inte komma efter på linjen. Ett skott hörs, sen snabbt ett till och linjen stannar. Min vän sätter sig redo bredvid mig, vänder sitt vackra huvud upp mot mig igen för att tala om att hon har koll och att hon är redo om jag vill. Jag sneglar snabbt på henne i ögonvrån men släpper inte min blick från stället jag har markerat. Jag tar ut referenspunkter för att minnas om det blir vi som skickas.
Vi är ett team min bästa vän och jag, vi njuter av varandras sällskap, vi litar på varandra och vi stöttar varandra. Precis som bästa vänner gör.