De sista 30 milen flyter på bra och vi anländer till den söta lilla byn Helpston runt 18-tiden, 14 timmar efter att vi lämnat Hamburg tidigt på morgonen. Kliver ur bilen och står en stund och njuter av lugnet och dofterna i denna genuina by, dofter som tar mig tillbaka till barndomens lilla by i södra Tyskland där jag spenderade många sommarlov på min fasters gård med kor, grisar, hästar och givetvis flera hundar. En känsla svår att beskriva, men dofter har alltid fått mig att minnas saker.
Visar sig att boendet jag bokat är den lokala puben The Bluebell och en riktig fullträff. Trevlig personal, god mat, bra rum i ett annex med bara två rum i, flera fina promenadvägar utanför dörren. Självklart hundvänligt och tjejerna välkomnas med filt, skål och hundkex på rummet.
Vi serveras god mat och dryck i den mysiga puben, som vanligt ligger det minst en hund under varje bord i pubdelen där hundar normalt tillåts. Våra tjejer är rejält trötta och somnar snabbt under vårt bord helt obekymrade av omgivningen. Går efter maten en liten kvällspromenad i den mysiga byn, känns som vi hamnat mitt i en filminspelning. Kyrkan mitt i byn är upplyst och ger ett magiskt sken, känns som vi hamnat i en svunnen tid. Det är helt tyst så när som på sorlet från The Bluebell dit vi återvänder för en god natts sömn.
Vaknar utvilade och tar en morgonpromenad med tjejerna på en av flera public footpaths rakt över gatan från vårt boende, det är en väldigt stilla söndagsmorgon där vi går bland betfälten. Tillbaka för frukost och personalen har självklart dukat bord i puben för oss så att tjejerna kan vara med. Tjejerna får beröm för att vara väluppfostrade och belönas med klappar och hundkex vilket uppskattas. Tar en lugn skön frukost i stillheten, njuter av att bara vara en stund innan det är dags att åter sätta oss i bilen för den sista etappen mot vårt slutmål.
Tittar en extra gång på tavlan på väggen i baren; ”Life isn’t about waiting for the storm to pass, it’s about learning to dance in the rain”. Enkelt översatt att man ska göra det man drömmer om nu och inte vänta på att rätt tid infinner sig för det gör den sällan och har man otur så kan möjligheter passera och drömmen aldrig bli av.
Vi rullar fram genom ett regnigt England idag, 12 mil kvar till vår dröm och vi dansar oss vidare i regnet!
//Marlene