Hejdå 2020, välkommen 2021!

Posted by on Dec 31, 2020
Hejdå 2020, välkommen 2021!

En summering av året hör till i min familj. Min mormor som sedan flera år tillbaka tyvärr inte finns med oss längre summerade alltid året som gått varje Nyårsafton. Varje år bjöd vi in henne att fira med oss, varje år tackade hon nej då hon ville ha tiden för sig själv att summera året. Mormor blev 103 år gammal och varje år summerar jag nu året som gått på ett eller annat vis.

För ett år sedan stod jag med hundarna på Pendle Hill i England och spelade in en videohälsning till alla våra vänner och kunder. Vi hade blå himmel och strålande sol den dagen och jag såg fram emot ett nytt år med nya möjligheter.

Idag sitter jag vid köksön på Guldkullen i Rävlanda, det är mörkt ute trots att klockan är 10 på förmiddagen och det regnar. En dag som med få undantag ser ut som de flesta dagar har gjort under en längre tid, det blir aldrig ljust!

Hur såg då året som gått ut för vår del?

Januari och februari var vi kvar i England. Det regnade en hel del i februari och många byar blev översvämmade och folk stod utan hem. Vår by klarade sig hyfsat bra och vi klarade oss helt tack vare att vi bor lite högre upp.

Det började pratas en del om ett virus i Kina, ett virus som kändes väldigt avlägset och som nog ingen trodde skulle nå Europa. Tänk så fel vi hade…  Strax innan vi skulle åka tillbaka till Sverige i februari började Gilla löpa. Vi bestämde oss då för att stanna kvar och para henne och det blev några extra veckor i väntan på rätt dagar. Under de veckorna kröp viruset från Kina allt närmare och alla började prata om Corona och en märklig känsla infann sig, en känsla man nästan kunde ta på. Många frågor och väldigt få svar men än så länge kändes läget i England ganska lugnt.

I början av mars drog vi oss söderut för att para Gilla, hon drog ut på tiden så vi fick stanna några extra dagar innan det var dags. Vi råkade hamna mitt i ett bröllop och den 10/3 innan vigseln parades Gilla med Biz första gången och på kvällen var vi med på bröllopsfesten! Tidigt på morgonen den 11/3 blev det ett nytt besök hos det nygifta paret och Gilla fick träffa Biz för ännu en bra parning innan vi styrde mot Folkstone och Eurotunnel och sen vidare till Sverige.

Det var en märklig färd hemåt, det var helt öde på vägarna och vi kände oss som de enda överlevande i någon dålig film. Vi stannade inte oftare än nödvändigt och när vi besökte något ställe för att äta var vi i princip ensamma. En doft av handsprit låg som ett töcken vart vi än kom men vi visste ju inte då att detta bara var början… Två dagar efter att vi anlänt Sverige stängde Danmark sina gränser och toalettpapper blev en bristvara.

I början av april kom Mark till oss och trots restriktioner och oro lyckades vi genomföra alla våra planerade kurser även om det krävdes många nätter framför datorn för att få ihop grupperna efter alla av- och ombokningar. Det var ett riktigt pussel men vi lyckades lösa det mesta!

I England infördes en total lock down och tillsammans med sin familj bestämde Mark sig för att stanna kvar i Sverige längre än planerat och vi lyckades med kort varsel planera och fylla ytterligare kurser. Våra sommarveckor i England ställdes in men vi kunde istället erbjuda två sommarläger i Hishult i juni/juli innan Mark påbörjade sin resa tillbaka mot England i mitten av juli.

Vad hände med Gilla då? Jo, den 12/5 födde hon sin första efterlängtade kull med sex fina valpar, två tikar och fyra hanar. Valparna fick extra mycket uppmärksamhet och det var skönt att vara fler i huset som kunde hjälpas åt när de blev lite äldre. Vi hade tur med vädret och de kunde vara ute mycket. Jag svarade på ca 130 mail från intressenter som alla fick beskedet att valparna redan var placerade. Min plan var inte att behålla någon valp denna gång eftersom jag ju redan har två unga hundar, men kvar hos oss blev i alla fall Bizzy som det ska bli spännande att följa.

Samtidigt som Mark lämnade oss levererades också valparna. Det blev en tomhet som under de första dagarna var svår att hantera. Från att ha haft fullt upp sedan i slutet av mars till att ha en nästan tom kalender var en stor omställning. Förhoppningen om att kunna komma iväg till England i augusti gjorde att jag inte erbjöd några kurser utan enbart privatlektioner.

I början av augusti tog vi en tur till Skåne där jag och Tidy startade på SGL:s Mock Trial, Novice och vann. En härlig känsla!

Det var in i det sista väldigt osäkert om jag alls skulle komma iväg till England, planerna ändrades i takt med restriktionerna och eftersom man infört karantän för inresa från Sverige kändes det ganska hopplöst. Men, så kläcktes idén om att jag skulle kunna flyga över utan hundar och sätta mig själv i karantän innan Per-Anders två veckor senare skulle köra över med hundarna. Allt ljusnade och två veckor senare än planerat kunde jag gå på flyget iförd munskydd. Det var en konstig känsla och jag hann tänka mycket under den 1,5 timma långa flygturen. Väl framme i Manchester mötte Mark mig på flygplatsen och det var nog inte förrän jag såg honom och alla andra bära munskydd som jag insåg skillnaderna mellan Sverige och England och hur länderna valt att hantera Covid-situationen. Inte bara gällande munskydd, utan gällande många andra saker också.

Jag njöt av att vara tillbaka i Det Lilla Huset i Sabden men det kändes märkligt utan hundarna. Att inte Per-Anders var med är jag ju van vid eftersom jag långa perioder varit ensam med hundarna i huset när han jobbat i Sverige. Jag beställde mat på nätet och grannarna var gulliga och knackade på lite då och då för att se om jag behövde något eller bara får att byta ett par ord, jag i dörröppningen och de ute på gatan.

Några dagar efter att jag flugit över påbörjade Per-Anders och hundarna sin resa till min syster i Hamburg där de stannade ett tag. England hade då ingen karantän om man kom från Tyskland. Per-Anders kunde räkna av de dagar han varit i Tyskland från sina två veckors karantän vilket gjorde att han bara behövde sitta i karantän några dagar när han anlände till England. Någon vecka efter att Per-Anders suttit sin karantän slopade England karantänkravet från Sverige helt eftersom situationen i Sverige varit väldigt mycket bättre en längre period.

September och oktober ägnades åt träning och träningsjakter med vänner i England. Fellow fick göra debut på walked up jakter och Tidy gick från klarhet till klarhet. Jag kom med på två Field Trials som tyvärr båda ställdes in. Det var en osäker tid och mentalt en jobbig period att träna och planera för starter man sen inte visste skulle bli av eller ej. Jag fick ännu en start men det var in i det sista osäkert om jag skulle kunna starta eller inte p g a de lokala restriktionerna som rådde överallt. Det var inte förrän jag satt i bilen på väg till provet samma morgon som jag vågade börja hoppas på att det faktiskt skulle bli en start.

Det var en fin dag och klubben hade verkligen tänkt på allt gällande säkerheten. Tempen togs på alla så fort vi anlände till provplatsen och anmälde oss. Man fick ha med sig sin egen nummerlapp och inga program delades ut. Det var inget lotteri och ingen fika fanns. Munskydd var obligatoriskt i galleriet och överallt annars förutom när du var inne på linjen med din hund.

Tidy och jag hade startnummer 10 och redan på första apporten blev det en teknisk eye-wipe, dvs jag skickades som nummer två på fågeln efter att hunden före oss inte kunde handlas till området. Tidy sprang i en spikrak linje men några meter för långt, jag stoppade och bad henne söka mot mig vilket hon gjorde och hittade fågeln.

Andra apporten var en runner och jag skickades direkt och medan hunden på andra sidan fortfarande var ute och jobbade på sin fågel. Det var en vegetation där jag inte kunde se Tidy så jag fick helt enkelt lita på att hon gjorde det hon skulle, markerat hade hon gjort. Jag såg att det rörde sig i vegetationen och jag kunde då och då se en svart svanstipp. Det stod en domare där ute och jag tittade på honom och tänkte att så länge han tittar åt rätt håll så är min hund där och jag går inte in och stör på ngt vis. Det tog inte så lång tid innan den lilla svarta kom med sin fågel.

Ut i galleriet, munskydd på och studera de andra hundarna. Det sköts en runner framåt som fyra hundar testades på men ingen hittade. Domarna gick ut men hittade inte heller. Tre hundar åkte ut då de inte gjort ett tillräckligt bra arbete, en fick vara kvar. Under tiden de fyra hundarna prövades på runnern sköts en fågel bakåt som jag markerade från galleriet. Jag insåg att den där fågeln kan komma att bli min och försökte memorera så gott det gick i den höga terrängen.

Mycket riktigt, efter en lång stund blev jag inkallad på linjen för att tillsammans med den hund som blev kvar prövas på fågeln som sköts bakom linjen när jag var i galleriet. Den första hunden skickas till det anvisade området men hittar inte fågeln. Instruktionerna från domaren stämde hyfsat med området där jag själv gjort bedömningen att fågeln fanns. Hunden före hade ju varit i området men inte hittat… Jag skickade Tidy som kom lite för långt till vänster fel i vind. Stoppade henne och bad henne söka höger och hon kom in i rätt område. Hon sökte superfint och låg kvar tätt i området och hittade ganska snabbt sin fågel i samma område där den andra hunden varit — vår tredje apport blev en eye-wipe!

Ut i galleriet igen och jag insåg att det inte var många hundar kvar i provet. Några till åkte ut och det var bara jag och en dam kvar. Jag blev inkallad och vi fick båda gå på mitten av linjen. Jag skulle ha min fjärde apport först och ganska snabbt sköts det en fågel långt åt vänster. Jag markerade den men Tidy såg jag tittade åt ett annat håll där det sköts en bom. Tidy har fina linjer så jag blev aldrig orolig utan ställde upp henne och skulle precis skicka när ännu en fågel sköts, i exakt samma linje på nästan exakt samma ställe! Jag hann inte tänka förrän min domare sa ”any of them”, dvs de låg så nära att det inte spelade någon roll vilken av dem Tidy tog. Det var såklart inga problem för Tidy att ta en av de fåglarna och vår fjärde apport var hemma. Hunden efter oss plockade den andra. Den där lilla turen på min sida som alla pratar om men som jag aldrig tidigare haft infann sig plötsligt även om jag är ganska säker på att Tidy hade plockat den första fågeln ändå.

Dags för min femte apport och jag förstod att detta kunde bli min sista apport om domarna ansåg att de sett tillräckligt. Jag hade ingen aning om hur den andra hundens arbete hade sett ut då vi inte varit på samma sida någon gång under provet. Vi började röra oss igen och väldigt snabbt sköts en fågel långt ut till höger om oss. Jag förstod att det var en möjlig runner och domaren skickade mig snabbt. Tidy flög ut till exakt rätt plats och plockade den skammade fågeln helt utan min hjälp och kom hem, femte och sista apporten var bärgad!

Den andra hunden skulle ha en apport till och ganska snabbt sköts en fasantupp. Hunden skickades och matte fick sen gå närmare då terrängen var svår och det sluttade nedåt där fågeln beräknades ha landat. Från där jag stod tyckte jag dock inte att hunden var i riktigt rätt område och den sprang ganska yvigt det lilla jag kunde uppfatta. Jag funderade ett tag på om det kanske var en runner. Hunden fick gott om tid på sig men kallades till slut tillbaka. Domarna gick ut och hittade fågeln precis där jag gjort bedömningen att den skulle vara — trial over!

Nu började jag bli nervös, även om jag var den enda som slutfört provet så innebar ju inte det per automatik att jag skulle bli 1:e vinnare. Mina medtävlande kom fram och gratulerade till ett mycket väl genomfört prov, de sa att det såg lugnt och säkert ut. Jag var tacksam att ingen tog ut något i förskott. På väg tillbaka till samlingsplatsen gick jag igenom våra apporter och jag insåg att domarna nog fått se allt de behövde se. Tidy hade visat att hon både är styrbar och att hon kan jobba självständigt på en runner. Hon var hela tiden lugn och följsam och lyssnade direkt vid de få tillfällen jag behövde handla henne. Hon visade att hon är en bra markör och att hon kan hålla ett område. På fem apporter hade vi med oss en runner, en teknisk eye-wipe och en eye-wipe. Kanske, kanske…

Tillbaka till bilarna och en spänd väntan. Till slut var det dags för prisutdelning och det stod en stor pokal på bordet och en liten. Det visade sig att Tidy och jag inte bara vunnit utan blev 1:e vinnare och fick även pris för Gamekeepers Choice. Min duktiga lilla svarta Ferrari, vi fick bara en chans under hösten och vi tog den och uppfyllde höstens mål!

Under resten av oktober tränade vi vidare och jag kom även med på ett 1-dagars Open med Tidy. Tyvärr ställde nya restriktioner till det och provet blev inställt. Det pratades om en ny lock down och i början av november valde vi att stänga Det Lilla Huset i Sabden och bege oss mot Sverige igen. Även om vi varit väldigt försiktiga och inte hade känt oss otrygga på något vis så kändes framtiden oviss och vi vill inte riskera att bli kvar i England om de bestämde sig för att stänga sina gränser osv.

Väl hemma körde jag igång med mina privatlektioner och några endagarskurser igen. Situationen i både England och Sverige förvärrades och vi höll oss hemma så mycket det gick. Jakter och prov ställdes in, ställdes de inte in så valde jag själv att stanna hemma då det kändes onödigt att resa iväg. Sjukvården har tillräckligt att göra utan att behöva ta hand om mig om ngt skulle hända, bilolycka eller annat.

Vi har haft en väldigt lugn och skön Jul bara jag, Per-Anders och hundarna. Nyår blir lika lugn vilket känns väldigt skönt.

Om jag ska sammanfatta året så har det med få undantag varit ett väldigt bra år faktiskt. Jag känner inte som många andra att 2020 är ett katastrofår som man bara vill glömma, nej det har hänt för mycket positiva saker för det. Största undantaget är såklart Covid-19 som påverkat oss alla på ett eller annat vis. Visst är det trist att inte kunna umgås med släkt och vänner som tidigare, men man hittar ju andra möjligheter och ibland t o m bättre möjligheter. Tack vare hundarna kommer vi ut och tack vare alla kursare som kommer hit så träffar vi andra människor också.

Både jag och Per-Anders är lyckligt lottade på så vis att vi båda jobbar hemifrån även normalt. Vi handlar mat på nätet och vi håller oss till största del hemma. Måste vi åka iväg så är vi väldigt försiktiga och vi bär alltid munskydd om vi måste gå in någonstans där det är andra människor. Skillnaden mot hur vi normalt lever är inte jättestor, vi är bara mer försiktiga och sunt förnuft råder.

Till sist vill jag ta tillfället i akt och tacka alla våra kunder som besökt oss under 2020! Det har varit en fantastisk uppslutning både i våras och nu sedan vi kom hem från England igen. Tack för att ni litar på vårt omdöme och att ni vågar komma under rådande omständigheter, det betyder oerhört mycket för oss och vår verksamhet!

Nu ser vi fram emot 2021 och allt vad det året kommer att föra med sig. Vår planerade tur till England i februari har vi tyvärr fått ställa in, vi blir kvar i Sverige minst till sommaren. I april kommer Mark tillbaka till oss, fram till dess kör vi på med privatlektioner och kurser och hoppas få se er hos oss här på Guldkullen!

Jag önskar er alla ett Gott Slut & Ett Gott Nytt År!

//Marlene